granbom.blogg.se

Jag har tänkt rätt mycket på glädje och lycka den senaste tiden. Hur snabbt en annan människa kan punktera ens lycka, kanske med vilja, eller inte.

Jag har en förmåga att leva min in i/förstå andra människors känsor på ett rätt så stort och grundläggande plan. Detta anses av vissa personer som en svaghet. Att jag lätt blir deppig och svag i andra människors känslor. Detta har alltid gett mig ett stygn och av ångest och framförallt skam, för vem vill bli kallad svag?

 

Det jag har kommit fram till är att jag själv inte alls tycker detta är en svaghet, trots att jag tidigare "lärt mig" att det är det. Numera finner jag det som en enorm styrka och ett stort mod att våga känna av andra människors känslor. Jag ser det inte som en vekhet. Ibland undrar jag om de människor som säger såna här saker själva är så rädda för att känna starka känslor så de inte vågar leva sig in i andra personers känslor. Och ofta ännu mindre lyssna till vad de vill säga om de mår dåligt.

 

Att alla människor inte vill lyssna till andra personers problem eller livserfarenheter kan jag förstå. Men då ska man aldrig någonsin yttra sig om hur vida denna människa är svag eller inte. För vågar man inte lyssna ska man heller inte ge sig på att våga döma. 

 

Jag har fått hört så många gånger hur snäll jag är. Hur godhjärtad och välvillig jag är. Jag har lite svårt att ta åt mig detta då jag anser att mitt tänk är ett givet tänk, så som alla andra tänker angående sina åsikter också givetvis.

Min sambo bad mig fanstisera fram vad jag skulle önska mig om jag fick en önskan. Den var då rätt given för mig, det är att alla mina nära och kära får må bra, slippa sjukdomar, psykisk ohälsa, ekonomiska problem. osv.

Han blev rätt stum och sa därefter att det var enormt osjälviskt. Och att många nog hade önskat sig obegränsat med pengar eller någonting liknande. Jag vill inte tro att det är så. Jag vill gärna tro att människor har en inre vilja att ta hand om sina närmsta. Kanske är det någonting som vuxit fram i mig tack vare de stora förlusterna jag haft i mitt liv. Jag önskar att ingen ska behöva gå igenom sådant elände för att kunna känna så som jag gör.

 

Det som känns sorgligt i detta är att den som punkterar min glädje och lust i främsta led är någon som jag verkligen önskar inte gjorde det. Någon som jag behöver så intensivt. Men, som tack vare samtal och tid har fått mig att inse att jag fixar detta själv, klart det vore önskvärt att ha denna person intill mig. Men det blir bara destruktivt för mig i det långa loppet. Personen kommer givetvis finnas kvar i mitt liv eftersom det är en anhörig, men på lite mer distans. I alla fall i mitt egna psyke. 

 

Jag har fått hört att jag är lik min pappa. När sånt här går igenom mitt huvud, såna här tankar. Så ser jag själv likheten. Han var precis som jag en känslomänniska. Han grät när han var ledsen, skrattgrät när han var glad och sa att han mådde dåligt om han gjorde det, även om man ibland verkligen fick lirka med honom. Men han var också enormt godhjärtad på sitt sätt, jag har under hela mitt liv hört han tala illa om EN person, EN. Han arbetade med flyktingar, vilket är rätt så speciellt i den lilla byn jag kommer ifrån, där de flesta är lite mer åt det högervridna hållet om man får säga så. Jag vet att min pappa inte var den bästa människan i världshistorien. Men just denna sida av honom är för mig någonting att sträva efter. Den snällheten borde fler människor ha inom sig. 

 

Nu har jag svamlat färdigt. Nu ska jag och kulan gå och käka popcorn! <3

Jag skriver den här bloggen för att jag ska ha någon sorts ventil då det är rätt uppenbart för mig att det fungerar bäst för mig att skriva.